Den demokratiska rätten att öppet få framföra kritik till sin arbetsgivare och till media är något som bör tränas, utbildas fram och på sikt också leda till att en helt ny och mer demokratisk värdegrund etableras. Detta förutsätter en systematisk utbildningsinsats från arbetsgivarnas sida. Vi borde i vårt öppna samhälle ha kommit betydligt längre, hundra år efter demokratins formella genombrott. Sveriges kommuner och regioner (SKR) bör anta riktlinjer, som uppmanar till att motverka repressalier gentemot sanningssägare och visselblåsare ute i förvaltningarna.

Medan anställda inom vård och omsorg och deras brukare över tid förefaller att ha passiviserats, har skolans lärare och elever i stället aktiverats. Lärare har i dag högre facklig organiseringsgrad och betydligt mer aktiva fackföreningar. Våra rikspolitiker förefaller dessutom vara betydligt mer lyhörda gentemot lärarprofessioner, än gentemot omsorgspersonal. Ett konkret resultat av dessa välfärdspolitiska prioriteringar är införandet av lärarlegitimation och stigande löner för lärarkollektivet. Genom den så kallade ÄDEL-reformen 1992 fick kommunerna ta över hela ansvaret för äldreomsorgen. Läkarna fick dock behålla landstingen (numera benämnda regioner) som arbetsgivare.

Det är fortfarande på det sättet att det finns legala hinder för kommuner att anställa läkare inom sin egen omsorgsverksamhet. Kommunerna får däremot gärna anställa skolläkare. Var finns det sakliga argumentet för just denna rättsliga ordning? Det rådande regelsystemet förefaller ha fragmenterat den politiska ansvarskedjan för våra äldre och förstärkt den kommunala omsorgens lägre sociala status. I Demoskops aprilmätning 2021 ansåg väljarna att vården är den viktigaste politiska frågan, medan omsorgen istället har prioriterats ned till plats nummer sex.

Redan för 25 år sedan kunde statsvetaren Tommy Möller i studien Brukare och klienter i välfärdsstaten (1996) påvisa att även brukarrollen är svagare inom äldreomsorgen, än vad som är fallet inom skolan. Elevers vårdnadshavare är i genomsnitt betydligt yngre, mer krävande gentemot den kommunala förvaltningen och politiskt opinionsbildande än vad de äldre i omsorgen och deras anhöriga är. Ett slags ”tacksamhetsmur” och nedtonade krav har under lång tid präglat äldreomsorgens brukare.

De gamla motiverar enligt studien ovan inte sina anspråk på samma sätt som föräldrar till skolelever gör. De äldre accepterar istället den trygghet och ofta bristande kvalitet på den dagliga omsorg som de erbjuds. Det uppfattas av omsorgens äldre brukare inte sällan som en ynnest att över huvud taget få bli omhändertagen i det allmännas regi. Möllers studie belyser ett passivitetsproblem och en rädsla för att kritisera som även finns kvar i dagens vård och omsorg. Vi uppmanar nu ansvariga i regioner och kommuner att motverka den utbredda tystnadskulturen!

Det är hög tid att våra äldre och deras närmast anhöriga lär sig av skolvärlden och ställer krav på liknande sätt. Förhoppningsvis kan aktivare brukare även ge röst och stöd åt de anställda på välfärdsstatens tysta bakgårdar.

Christina Rosén, Torgny Klasson

Liberala kommunpolitiker och debattörer